En vecka kvar!

Tiden går alldeles för fort när man har roligt!

Det är redan fredag och ännu en vecka är till ända. I måndags lämnade den ena svenska familjen Alleyn för resan hem och det fortsatta äventyret hemma. Sixten var lite ledsen över att hans kompis hade åkt hem och har varit lite nere under veckan.

 

Vi försöker peppa honom och göra vad vi kan för att leka och busa som 5 åringar, men det går liksom inte! Jag kan inte krypa runt i rabatten, klättra snabbt i lekställningen eller för all del åka ner för rutschkanan!:o

Samtidigt som de åkte hem i måndags, så drog vi på en liten safaritripp till Pilanesberg. Vi blev hämtade i en minibuss och vår guide Madeleen kör den ut ur stan och mot Pilanesberg, en liten tripp på ca 2 timmar. Otto verkar som tur vara en bilmänniska, för han somnade och var nöjd med livet trots han var fastspänd i en barnstol.

 

Safarin var väldigt trevlig och vi fick se många fina djur och natur. Man är lite bortskämd med safaris efter tiden i Kenya och vi nådde inte riktigt upp i Masai Mara klass, men en klart godkänd och trevlig tur var det!

Många noshörningar, elefanter och giraffer fick vi se, kattdjur höll sig undan och vi såg enbart spåren efter dem.

 

På vägen tillbaka blev det ett snabbt stopp på African Market och lite souvenirer till dem där hemma! Det var galet med försäljare på en liten yta och vi blev varnade innan om att det är ganska ”energiska” och det var inte så illa som de varnade för att det skulle vara. Lite hets, men hanterbart.

 

Onsdag var ambassad besök och ansökan för samordningsnummer lämnades in och efter det blev det en tur till Hatfield gallerian, som var väldigt tråkig, och sedan ville Sixten till lekplatsen och vem är vi att förneka honom detta?!

För oss finns ju restaurangen…. 😉

Lunch där igen alltså och på söndag är det dags igen!

För att fira helgen blev det grillning på gården, vilket som alltid är trevligt!

 

Annonser

halvtid

I fredags passerade vi halvvägs i vårt äventyr!

Nu är det färre dagar kvar till vi ska åka hem än vi har varit här, vilket en väldigt konstig känsla.

Plötsligt kommer stressen smygande, från att ha haft hela 4 veckor att växa ihop som en familj och hinna med lite utflykter, så blir plötsligt dagarna färre för att lära känna varandra. Känner mig även lite orolig för hemresan, Otto är inte direkt känd för att kunna sitta still någon längre stund och plötsligt ska han sitta still i totalt 15 timmar. Vi lyfter strax innan 14 från Johannesburg och landar sen, efter stopp i Doha, kl 7 i Köpenhamn. Vi får hoppas att Otto slocknar under eftermiddagen och sen även under kvällen så att han får en bra flygning.

Vi kommer även att ladda upp med hans favoritsnacks ostbågar, russin och annat gott som kan hålla honom glad. Just ostbågarna var något de även fick som mellanmål på barnhemmet…. De hade svårt att få honom att gå upp i vikt, så konstigt när man gav honom ostbågar, marshmallows och bl.a nudlar, den ”maten” är väldigt känd för att vara näringsrik!

Storebror Sixten kommer klara det galant, han ”chillar” sig igenom flygningen genom att spela spel eller sova, han tycker det är spännande och kul att resa och har inga problem att sitta still länge. På flygningen hem försöker vi få platser så vi kan ha en baby korg för honom där han lätt kan sova och vila, istället för att sitta hos oss.

 

Vad har vi kvar att göra?

Imorgon åker vi på safari till Pilanesberg, som ligger 2,5 timmar bort, och kommer tillbaka på tisdag och det kommer bli väldigt kul och spännande!

På onsdag eller torsdag ska vi till ambassaden och ansöka om samordningsnummer för Otto, på söndag är det lunch i Springbook Park på Relish, måndag blir det Menlyn och onsdag alt. torsdag blir det att fixa pass på ambassaden och på fredag åker vi hem igen. Ett ”hektiskt” schema och man blir lite stressad bara man tänker på det! Man har verkligen gått in i pensionärsmode och blir stressad om där är mer än en aktivitet om dagen! :s

Vi ska även hinna med ett sista möte med Abba, adoptionsorganisation här i Sydafrika, där de berättar om matchningsprocessen och varför vi blev matchade med Otto. Ett spännande möte där vi får insikt i hur de tänkte när de gjorde matchningen.

 

Anknytningen går över förväntan. Vi ser redan en förändring i Ottos personlighet och han är gladare, lugnare, äter bättre, sover bättre och tryggare med oss. Det har skett stora förändringar de senaste dagarna, även om vi har långt kvar, så känns det skönt att vi nått så här långt redan. Ottos ögon har från att varit rädda och frånvarande, redan nu fått bus och glädje!

En anledning till att det går så bra är säkert Sixten, då Otto ser väldigt mycket upp till Sixten och det gör att Sixten blir en extra katalysator i anknytningsprocessen. De leker även lite tillsammans och då tjuter Otto av glädje och tittar stort på storebror som om han var en superhjälte. (mellan oss så är han det, men säg det inte till någon!)

Otto kan inte gå ännu, men vi går en hel del med honom och för varje dag blir han stadigare och säkrare. Man märker också hur han själv väljer att ta oss i handen för att han vill gå, vilket känns väldigt positivt, då det är ett tecken på att han litar på oss och att han vill lära sig att gå.

 

Vad som är ”tråkigt” är att en svensk familj här på Alleyn åker hem imorgon och Sixten har redan sagt att han saknar den äldsta sonen som han lekt med under tiden vi varit här. Det blir nog ett jobbigt avsked för dem imorgon bitti när vi åker iväg på vår safari!

Samtidigt har vi glädjande nog fått en ny svensk familj som flyttat in här som vi kan umgås med!

 

 

Lite som semester!

Vi börjar komma in i vår ”Kenyamode” och har sänkt tempot och klarar knappt av en sak om dagen, alltså lite pensionärsvarning!

Idag var vi i Springbook park och åt lunch med den andra svenska familjen som bor på Alleyn. Det var en skön promenad längs gator fyllda med ambassader, lyxvillor och trottoarer!

Det är lyxigt att kunna röra sig hyfsat fritt och gå dit man vill, att det dessutom finns fina trottoarer gör inte saken sämre.

Lunchen var en hit för de äldre barnen som lekte på lekplatsen som dagen till ära även hade en hoppborg och ansiktsmålning. Maten var god och väldigt billig och man fick lite Talisman känsla, en väldigt trevlig resturang i Nairobi där vi åt mycket under vår tid i Nairobi.

Det blir snart lunch på närliggande köpcentrat Loftus Park och sedan chill i eftermiddag. Imorgon tänkte vi åka till köpcentrat Menlyn Park för lunch och lite shopping.

Vi hoppas lite på att man hinner fixa våra papper och registreringar så att vi kan ansöka om samordningsnummer redan denna veckan, i så fall blir det ambassadbesök på onsdag eller torsdag.

På fredag tänkte vi besöka den botaniska trädgården, i början av nästa vecka tänkte vi åka på safari och sen blir det ett besök på zoo också innan vi åker hemåt ca den 24:e och landar i Köpenhamn den 25:e:

Det är klart!

Idag var vi i domstolen och fick papper på att adoptionen nu är klar! Mindre än 14 dagar efter att vi fick barnbeskedet!

Domaren ringde till och med igår och frågade om vi inte kunde komma kl 10 istället för kl 12! Det händer inte i en adoptionsprocess!

Nu ska det registreras i register att Otto ska flytta till Sverige och sedan ska vi ansöka om samordningsnummer och pass. Det kanske tar 2-3 veckor

Galet och jättestor skillnad mot adoptionen vi gjorde i Kenya. Där tog det lite mer än 8 månader. Tid som användes till att anknyta bra och göra en massa utflykter och lära sig om Kenya och dess kultur.

Glada, lyckliga och trötta är vi nu tillbaka i Pretoria och försöker ta det lugnt och försöker växa ihop som en familj. Anknytningen går bra, just nu är det bara mamma som gäller och ibland funkar det med pappa också, men det är på nåder!

Han väger mer än i barnbeskedet och hans motorik har också utvecklats sedan vi fick se filmen på honom, vilket är jättepositivt!

Överlämnandet på barnhemmet gick bra. Vi fick först en genomgång av Ottos historik, vanor och rutiner, vilket underlättar för oss och honom. Genom att någorlunda följa dessa rutiner, så har han kvar lite rutiner och han känner sig trygg i dessa.

Sixten är en mycket fin och bra storebror. Han har också blivit mer mammig än vanligt och är nog lite sotis på Otto som får sitta hos mamma hela tiden.

Resan hem gick också väldigt bra. 3 timmar i bilen när man aldrig åkt bil är ganska mycket, men Otto sov en stund och satt annars och tittade sig nyfiket omkring och pratade och vinkade.

Vår helt vanlig bilfärd blev nästan en minisafari, 3 giraffer och en hord elefanter såg längs motorvägen!

En helt vanlig tisdag!

Undrar vad en helt vanlig torsdag kan ge?

Well hello there, det var inte igår!

I samband med att vi kom hem från Kenya så slutade jag blogga om vårt stora äventyr. Det har gått lite mer än tre år sedan vi kom hem och livet tillsammans med Sixten har varit fantastiskt.

Han har utvecklats till en fantastiskt cool och omtänksam kille som ofta tänker mer på andra än sig själv. Springer, cyklar, spelar fotboll, sjunger, spelar gör han också och är nog den sötaste Sixten i hela världen! Kanske lätt partisk i det, men det tar jag!

Vi flyttade från vår lägenhet i centrala Malmö till ett hus strax söder om Malmö och har en liten trädgård, där trädgårdsmästare Sixten springer och håller koll på våra odlingar, och vi bor på en liten gata utan trafik, så ofta cyklar han snabbt som blixten med sina kompisar på gatan.

Förskolan funkar alldeles utmärkt och han trivs i gruppen och med pedagogerna på hans avdelning, det känns lyxigt att kunna gå eller cykla dit på ca 5 minuter! Nästa år blir det F-klass, vår lille kille har blivit stor.

För fyra år sedan fick vi samtalet om att Sixten väntade på oss i Kenya, på en toalett i Grums på väg hem från en veckas fiske i Idre. En väldigt varm sommar var det, väldigt slitsamt att packa ihop lägenheten inför avresan!

I år skulle jag återigen upp till Idre och fiska, men branden i Älvdalen och Lima satte stopp för det, då helikoptern vi skulle flyga med användes för att släcka skogsbränderna.

Tur var väl det, för denna gången ringde telefonen dagen innan avfärd! Lillebror väntar på oss i Sydafrika!

Vi åkte på Sixtens födelsedag och är framme om 1,5 timme efter en 14 timmars flygning. Sixten har inte gnällt över huvudtaget, jo, det har han, han är besviken på att vi inte åker våningsflygplan och på övre plan…..

Precis som sommaren 2014 så var det varmt i år och igår när vi låste dörren till huset, så visade termometern på +30 grader inne!

Välkomna till Ninjaträden 2.0 och vår resa till lillebror i Sydafrika!

Kallt!

Det var det första Sixten sa när vi klev av planet i Köpenhamn. 

Det har gått två och n halv vecka sedan vi kom hem. Vi fick ett grandiost välkomnande på Kastrup av familj och vänner, tusen ta i alla ni som tog er tid att hälsa på oss!
Det är en väldigt skum känsla att flytta hem. Lite som att flytta hemifrån till vårt eget hem. Vi har inga basvaror så allt måste fyllas på och kylen gapade tom, förutom påskmust, en smörgåstårta o korv till Sixten. 

Men det är en fröjd att handla, utbudet är så stort och varorna tar inte slut i första  taget! Så mycket bra mat det finns, men så dåligt frukt o grönt disken är!

Sixten har gjort sin tropikundersökning och han var ok och fri från MRSA.  Efter några timmars köande på Skatteverket har han även ett svenska personnummer nu. Man har blivit van på att vänta, men inte att handläggaren ber om ursäkt för väntan! 🙂 

Sverige är fantastiskt!

Sixten är lite som en kalv på sommarbete! Han springer och kollar på allt, pratar och sjunger hela tiden. Sedan gillar han att leka leka leka leka leka. Han har knappt tid med att äta, för han ska leka. Bussar, lastbilar och tåg är hans favoriter och han är överlycklig när det ska åkas buss!
Vi vuxna tycker också det är skönt att ha kommit hem och att komma hem till svenska våren är underbart!!

Planeringen för livet efter hemkomsten, dvs jobb, gjordes när bi tänkte komma hem i början av april. Efter att ha varit hemma drygt 1,5 vecka så var jag tillbaka på jobb, dock på 50% men ändå. Jobbigt!

Lite extra jobbigt när Sixten säger ”pappa stanna” eller ”med pappa”. 

Idag är jag på väg till Stockholm för en snabb visit och Julia skickade meddelande om att Sixten sagt ”flygplan med. Älskar pappa”

Bra start på dagen!! 🙂

Sixtens förtroende för mig har annars inte varit på topp. När jag frågade vem som skulle köra bilen när vi åkte på vår första biltur så var svaren ”Martin? Steve? newo? Marie? Melvin?” 

Nu vet han att jag kan köra bil som tur är! 😉

Sixten vekar ha tagit hemkomsten bra. Han har inte varit jätteglad att jag gått till jobb och han tycker att det är kallt ibland. Han äter och sover hyfsat och älskar att leka med sin leksaker eller på lekplatsen utanför. 

På väg norr ut!

I veckan tröttnade vi på att vänta på vårt Adoption Certificate och bestämde oss för att se om vi inte kunde stressa handläggarna på Sheria House att ge oss det.

Det funkade! 🙂

 

I torsdags kväll 16.55 fick vi händerna på vårt certificate och Julia, som spenderade dagen på Sheria House, sprang genom centrala Nairobi för att hinna till vår advokat innan han gick för dagen. Vår advokat behövde göra certifierade kopior av Adoption Certificate och vi behövde även original handlingar av Adoption Order för att kunna ansöka om pass dagen efter.

Vår svenska byråkrati är fantastik! Den kan man lita på i alla väder och den levererar alltid, trots det kan vara komplicerat….

Kl 17.30 svensk tid skickade vi våra papper till MIA, myndigheten för internationella adoptioner, som måste godkänna vår adoption. Detta sker normalt med ett Certificate of Conformity i Kenya, men detta sker inte längre då en part i godkännande processen inte längre finns, då regeringen har upplöst den.

Kl 8.20 svensk tid dagen efter så fick vi vårt godkännande från MIA i Sverige och därmed startade processen att få ett s.k. samordningsnummer till Sixten som gäller till vi kommit hem och ansökt om ett svenskt personnummer.

 

Detta var också den första dagen på väldigt länge som det regnade på dagtid i Nairobi. Var det Kenya som grät för att vi ska åka hem?

 

För åka hem ska vi!

På torsdag kväll åker vi norr ut och landar i Köpenhamn på fredag morgon! 🙂

268 dagar efter att vi lämnade ett Sverige ska vi få återse vårt fantastiska land!

 

Vi har också en vädjan till alla fina vänner som så gärna vill komma och besöka oss nu när vi kommer hem. Sixtens nya hemland och bostad är ny miljö för honom, vilket kanske innebär att han kommer vara otrygg och orolig när vi kommer hem. Därför kommer vi att ha besök i den takt som känns bra för Sixten.

 

På tal om Sixten, så såg jag nu att bilderna på honom inte syns i förra blogginlägget, så jag postar dem igen!

IMG_2072 IMG_2223

Var hälsad Sixten!

Vår adoption order blev signerad igår och idag ansöker advokaten om vårt Adoption Certificate!!

Nu har vi alltså på papper att Sixten är vår!!

Äntligen!!  

Dagen till ära så befinner vi oss på The Sands på Chale Island som ligger 15 km söder om Diani Beach. 

   

  

   

     

Nu blev det judgement!

Det har varit lite tyst efter fredagens äventyr i rätten!

Vi har haft fullt upp att fira och vinka hej då till familjen L

Vi fick vårt judgement i fredags, så nu är Sixten vår på riktigt!  Det var som ett ton föll från våra axlar och nu lullar vi runt lite i ett töcken och väntar in nästa steg. 

Vår advokat ska ansöka om Adoption Order på måndag och han hoppas att det tar 2-3 arbetsdagar. Därefter blir det Adoption Certificatensom han tror tar 7 arbetsdagar.

I den bästa av världar tänker vi. Ingen har nog fått dessa dokument så fort, men vi kanske kan få lite flyt för en gång skull! 😉

När vi väl har certifikatet så ska vi ansöka om CoC som vi ska ansöka om hos svenska myndigheten MIA eftersom de inte kan utställas i Kenya längre då man upplöst NAC, när vi har det intyg är det ca 1,5 vecka till vi åker hem!

Igår firade vi vårt och familjen Ts judgement samt att familjen L åkte hem!

En lång dag med mycket känslor!

Idag söndag blir det troligtvis lunch med familjen T i Karen och ett stopp på Rift Valley Leather för att hämta några väskor vi beställt. 

Nästa vecka tar vi nog en tur till Kisumu för att dokumentera lite av de platser där Sixten är född och hans barnhem. 

Inte idag heller



Jävla skit!

 

Inget judgement idag heller……

 

 

Vi var på plats allihop i god tid och väntade på advokaten och domaren.

Domaren kom, men inte advokaten.

Inget judgement för att domaren inte hittade vår akt

 

 

Trött. Tom. Tokig. Förbannad. Arg.

 

 

 

Tur vi har världens finaste, gladaste och tokigaste unge!

 

IMG_1712