Kallt!

Det var det första Sixten sa när vi klev av planet i Köpenhamn. 

Det har gått två och n halv vecka sedan vi kom hem. Vi fick ett grandiost välkomnande på Kastrup av familj och vänner, tusen ta i alla ni som tog er tid att hälsa på oss!
Det är en väldigt skum känsla att flytta hem. Lite som att flytta hemifrån till vårt eget hem. Vi har inga basvaror så allt måste fyllas på och kylen gapade tom, förutom påskmust, en smörgåstårta o korv till Sixten. 

Men det är en fröjd att handla, utbudet är så stort och varorna tar inte slut i första  taget! Så mycket bra mat det finns, men så dåligt frukt o grönt disken är!

Sixten har gjort sin tropikundersökning och han var ok och fri från MRSA.  Efter några timmars köande på Skatteverket har han även ett svenska personnummer nu. Man har blivit van på att vänta, men inte att handläggaren ber om ursäkt för väntan! 🙂 

Sverige är fantastiskt!

Sixten är lite som en kalv på sommarbete! Han springer och kollar på allt, pratar och sjunger hela tiden. Sedan gillar han att leka leka leka leka leka. Han har knappt tid med att äta, för han ska leka. Bussar, lastbilar och tåg är hans favoriter och han är överlycklig när det ska åkas buss!
Vi vuxna tycker också det är skönt att ha kommit hem och att komma hem till svenska våren är underbart!!

Planeringen för livet efter hemkomsten, dvs jobb, gjordes när bi tänkte komma hem i början av april. Efter att ha varit hemma drygt 1,5 vecka så var jag tillbaka på jobb, dock på 50% men ändå. Jobbigt!

Lite extra jobbigt när Sixten säger ”pappa stanna” eller ”med pappa”. 

Idag är jag på väg till Stockholm för en snabb visit och Julia skickade meddelande om att Sixten sagt ”flygplan med. Älskar pappa”

Bra start på dagen!! 🙂

Sixtens förtroende för mig har annars inte varit på topp. När jag frågade vem som skulle köra bilen när vi åkte på vår första biltur så var svaren ”Martin? Steve? newo? Marie? Melvin?” 

Nu vet han att jag kan köra bil som tur är! 😉

Sixten vekar ha tagit hemkomsten bra. Han har inte varit jätteglad att jag gått till jobb och han tycker att det är kallt ibland. Han äter och sover hyfsat och älskar att leka med sin leksaker eller på lekplatsen utanför. 

Annonser

På väg norr ut!

I veckan tröttnade vi på att vänta på vårt Adoption Certificate och bestämde oss för att se om vi inte kunde stressa handläggarna på Sheria House att ge oss det.

Det funkade! 🙂

 

I torsdags kväll 16.55 fick vi händerna på vårt certificate och Julia, som spenderade dagen på Sheria House, sprang genom centrala Nairobi för att hinna till vår advokat innan han gick för dagen. Vår advokat behövde göra certifierade kopior av Adoption Certificate och vi behövde även original handlingar av Adoption Order för att kunna ansöka om pass dagen efter.

Vår svenska byråkrati är fantastik! Den kan man lita på i alla väder och den levererar alltid, trots det kan vara komplicerat….

Kl 17.30 svensk tid skickade vi våra papper till MIA, myndigheten för internationella adoptioner, som måste godkänna vår adoption. Detta sker normalt med ett Certificate of Conformity i Kenya, men detta sker inte längre då en part i godkännande processen inte längre finns, då regeringen har upplöst den.

Kl 8.20 svensk tid dagen efter så fick vi vårt godkännande från MIA i Sverige och därmed startade processen att få ett s.k. samordningsnummer till Sixten som gäller till vi kommit hem och ansökt om ett svenskt personnummer.

 

Detta var också den första dagen på väldigt länge som det regnade på dagtid i Nairobi. Var det Kenya som grät för att vi ska åka hem?

 

För åka hem ska vi!

På torsdag kväll åker vi norr ut och landar i Köpenhamn på fredag morgon! 🙂

268 dagar efter att vi lämnade ett Sverige ska vi få återse vårt fantastiska land!

 

Vi har också en vädjan till alla fina vänner som så gärna vill komma och besöka oss nu när vi kommer hem. Sixtens nya hemland och bostad är ny miljö för honom, vilket kanske innebär att han kommer vara otrygg och orolig när vi kommer hem. Därför kommer vi att ha besök i den takt som känns bra för Sixten.

 

På tal om Sixten, så såg jag nu att bilderna på honom inte syns i förra blogginlägget, så jag postar dem igen!

IMG_2072 IMG_2223

Var hälsad Sixten!

Vår adoption order blev signerad igår och idag ansöker advokaten om vårt Adoption Certificate!!

Nu har vi alltså på papper att Sixten är vår!!

Äntligen!!  

Dagen till ära så befinner vi oss på The Sands på Chale Island som ligger 15 km söder om Diani Beach. 

   

  

   

     

Nu blev det judgement!

Det har varit lite tyst efter fredagens äventyr i rätten!

Vi har haft fullt upp att fira och vinka hej då till familjen L

Vi fick vårt judgement i fredags, så nu är Sixten vår på riktigt!  Det var som ett ton föll från våra axlar och nu lullar vi runt lite i ett töcken och väntar in nästa steg. 

Vår advokat ska ansöka om Adoption Order på måndag och han hoppas att det tar 2-3 arbetsdagar. Därefter blir det Adoption Certificatensom han tror tar 7 arbetsdagar.

I den bästa av världar tänker vi. Ingen har nog fått dessa dokument så fort, men vi kanske kan få lite flyt för en gång skull! 😉

När vi väl har certifikatet så ska vi ansöka om CoC som vi ska ansöka om hos svenska myndigheten MIA eftersom de inte kan utställas i Kenya längre då man upplöst NAC, när vi har det intyg är det ca 1,5 vecka till vi åker hem!

Igår firade vi vårt och familjen Ts judgement samt att familjen L åkte hem!

En lång dag med mycket känslor!

Idag söndag blir det troligtvis lunch med familjen T i Karen och ett stopp på Rift Valley Leather för att hämta några väskor vi beställt. 

Nästa vecka tar vi nog en tur till Kisumu för att dokumentera lite av de platser där Sixten är född och hans barnhem. 

Inte idag heller



Jävla skit!

 

Inget judgement idag heller……

 

 

Vi var på plats allihop i god tid och väntade på advokaten och domaren.

Domaren kom, men inte advokaten.

Inget judgement för att domaren inte hittade vår akt

 

 

Trött. Tom. Tokig. Förbannad. Arg.

 

 

 

Tur vi har världens finaste, gladaste och tokigaste unge!

 

IMG_1712

Mot nya rekord!

Först och främst är vi hemma igen efter sjukhuset.

Vi kom hem i torsdags efter att Sixten varit feberfri i ett dygn.

Han repar sig bra och är snart lika pigg som tidigare. Aptiten är inte riktigt där ännu, men korv verkar alltid funka! 🙂

Tack för all omtanke när vi var inne! 🙂

 

I fredags skulle vi få vårt judgement efter att domaren skjutit på det en vecka. Denna gång åkte jag själv och satte mig mitt framför hennes plats, för att kunna stirra henne i ögonen, och väntade ivrigt tillsammans med de andra i salen.

En kvart till tjugo minuter sen tittade hennes sekreterare in i salen. Han såg något nervös och rädd ut. I händerna höll han bara en kalender, inga akter.

Man riktigt hörde hur alla i salen suckade djupt.

 

Nej, inget jävla judgement denna veckan heller!

Hon hade inte hunnit att göra klart allt och sköt vårt judgement till tisdag och fredagens ärenden sköts en vecka framåt.

 

Suck!

 

Hon har ett jobb. Ett jobb där hon ska granska adoptionsärenden och hinner inte med.

Någon som känner en effektivitetskonsult i Kenya som skulle kunna hjälpa henna att få ordning på sin vardag?

Vad som var bra var att familjen T fick judgement och nu är deras lilla söta T deras även på pappret! 🙂

 

Det finns alltså hopp om att få judgement på tisdag!

Samtidigt gläds vi också åt att troligtvis slå rekord i antal besök i domstolen! På sjätte besöket ska vi nu få judgement. Det borde klarats av på tre besök!

 

På kvällen åkte vi med familjen T till restaurangen Cedar och åt god libanesisk mat och firande. Falafeln är god, men har en bit kvar till samma goda smak som den i Malmö! 🙂

Skitvecka

Sixten blev sjuk med rejäla febertoppar uppåt 41 grader och vi är inlagda på Gertrudes sedan i söndags. 

Vi var här redan i måndags i förra veckan, men då visade inte testerna något. I söndags visade det sig att han har någon bakterie i kroppen som inte kroppen fixar att ta kol på själv. 

I söndags försökte man sätta nål i armen för dropp…..åtta försök krävdes och Sixten var inte imponerad. 

MAAAAAMMAAAAAA!!!! PAAAAPPAAAAAA!!!!! AAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJ!!!!  NEEEEEEEEJJJJJJJ!!!! Skrek han varje gång och varje gång gjorde det lika ont i själ och hjärta!

Nu väntar vi bara på att antibiotikan och medicinen verkar så kan vi förhoppningsvis komma hem imorgon eller på torsdag. 

Gertrudes är nästan som ett lyxhotell! Bättre rum än en del hotell vi bott på både i Kenya och Europa. Bra roomservice med medicin och allt annat som kan behövas. Notan för kalaset är i klass med ett lyxhotell den också…… 100 000 Kes på 1,5 dygn plus transfer. 

Vi skulle också fått judgement i fredags, men vår käre domare hade inte hunnit lösa papperna på tre veckor, så tillbaka till rätten på fredag. Det var inte bara vi som fick uppskjutet judgement, utan en svensk familj till.  

Med lite tur blir det dubbelt firande på fredag, judgement och utskrivna från sjukhuset! 🙂






So we meet again!

I fredags hade vi vår andra hearing och snofsigt klädda åkt vi till domstolen och såg till att vara där en stund innan 9. Domarna ska börja 9, men ibland lite innan och ibland med en eller flera akademiska kvartar.
Man bör vara där i god tid helt enkelt!

Vår domare tog nästan två kvartar.
Kan låta långt, men vi är evigt tacksamma att hon gjorde det!

För klockan 9 ringde Sixtens guardian och sa att hon var sen.
Ingen guardian, ingen hearing.
Tjugo minuter senare dyker hon upp.
Samtidigt drar vår domare igång sin dag.
Puh!

Vår kommentarer kring förseningen görs sig inte bra i skrift, inte ens i tal, jag tror ni förstår ungefär vad vi sa!

Vår guardian bad om ursäkt och berättade att vår domare är väldigt strikt och korrekt och sedan lite snabbt, ja det är samma som ställde in er första hearing!
Gissa om man blir nervös!

Allt gick i vart fall bra och hon bör säga ja och godkänna adoptionen den 27/2 kl 14.30.

Även om vi redan är en familj, så är det då vi blir det även legalt!

Hembesök, fiske, avsked, nyår och rabies

Alex från Childrens Department kom på utsatt tid och kommenterade direkt att det var ”lite” jobbigt att gå upp till femte våningen. Väl här hälsade han på Sixten och mina föräldrar, som tråkigt blev utslängda på balkongen under besöket. Besöket gick bra och han fick se Sixten på bästa humör och som så ofta så charmade han honom med lite bus, blyghet och så klart klänga på mamma och pappa. Trots värmen så var vi tvungna att bjuda Alex på pepparkakor och glögg och han tyckte det smakade väldigt gott.

30 minuter efter ankomst gick Alex vidare till en annan svensk familj som bor på Cedar Springs, dvs ”vägg i vägg”.

Enligt vår advokat är Alex rapport klar och avlämnad till vår advokat! Check! 🙂

 

I förra veckan hade vi Sixtens guardian på besök och på kenyanskt maner var hon lite sen, men sedan glömde hon bort tiden mitt i all politiska diskussioner vi kom in på. Vi gissar att hon lever rätt gott, då hon bor borta vid Windsor Country Club och har en stor fin bil! Vi fick med beröm godkänt för Sixtens tillväxt och utveckling och hennes rapport skulle vara klar inför vår andra hearing. Check! 🙂

När vi har vår andra hearing är ännu inte klart, men vi jagar vår advokat och hoppas på den 30/1 alt. 6/2.

 

Julafton då?

Som utlovat av Neo, vår eminenta taxichaufför, så kom det en rejäl regnskur. Skur och skur, det var som om någon öppnade en kran och regnet vräkte ner!

Just då såg jag en vilsen gubbe i röd dräkt nere på gården! Tomten! 😮

På med regnkläder och ner och hjälpa honom och han letade efter ett par familjer på Cedar och i ösregnet gav vi oss av mot dem och överraskade dem med besök.

Så mycket överraskning kanske det inte var, snarare välplanerat! Tanken var att jag skulle varit tomten, men kläderna passade min pappa bättre, så han fick ta över jobbet och besöka tre familjer på Cedar.

Normalt säger man att efter regn kommer solsken, det må stämma, men också strömavbrott! Ett par timmar i ljuset av stearinljus blev det på julafton, mysigt och nästan som hemma!

 

Mina föräldrar har fixat väldigt mycket där hemma åt oss i samband med översvämningen i källaren och som ett tack för hjälpen så bokade vi en resa med den välkände Masaien Salaash. Vi skulle åka till Aberdare för att jag och min pappa skulle få fiska och mamma, Julia och Sixten skulle kunna ta det lugnt och titta på djur.

Resan blev inte den succén vi hade hoppats på. Vi trodde att vi skulle bo på The Ark båda övernattningarna, men när vi åt lunch på Aberdare Country Club så kom det fram att vi skulle ha första natten där och sedan åka upp till The Ark och sedan vidare till fisket. Det var väl ok, men Salaash var inte helt nöjd med att där var så mycket människor och bad att få åka upp till The Ark redan övernattning 1 och bokningen/reception sa att det var ok och vi drog efter lunchen.

Väl uppe på The Ark så fick vi inget rum, vi fick ett litet kallt rum i källaren och vi trodde de skämtade och tackade ganska bestämt nej till rummen och bad om att få våra riktiga rum. Efter någon timme så kom det fram att de var överbokade med 7 rum och klockan var då efter 18.30 och då är det inte längre tillåtet att köra i parken. Vi var alltså fast där uppe. Samtidigt så tog vi våra rum och det var nog bra, för då slapp vi sova på soffan eller i en bil…. Efter frukost fick vi våra rum och jag, pappa och Salaash gav oss av mot Chania River upp på 3000 meters höjd.

Men utsikten från terrassen är fantastisk!

 

Väl i bilen tittade Salaash frågande på oss ”game drive”?

Vårt svar var kort och koncist ”no, go fishing!”

Han skakade på huvudet och styrde bilen uppåt. Vilket skulle bli svårare än vad som var tänkt då det regnat rejält under natten och den tänkta vägen var okörbar och vi fick vända och köra en annan väg. De 5 milen tog en hel evighet, men vilken resa! Vilket otroligt vackert landskap! Grönt, skog, raviner, bergstoppar och en helt annan natur än både Nairobi och Masai Mara där vi varit innan.

Under resan upp tornade regnmolnen upp sig i horisonten och Salaash sa att det inte såg så bra ut, för om det skulle börja regna så vänder vi… Regnet höll sig borta och vi fick 45 minuters fiske, 3 fina öringar som fortfarande simmar i ån. Salaash skakade på huvudet när vi sa att vi sätter tillbaka fisken, han skakar säkert fortfarande på huvudet.

 

På vägen hem kom frågan igen, ”game drive”? Vårt svar igen, ”no”…skakandes på huvudet så körde vi neråt igen.

Med ”riktiga” rum fick vi sova gott, ja eller inte……

Innan vi lämnade Nairobi fick Sixten en släng av något och in i det sista var det osäkert om vi skulle åka. Man är alltid rätt efterklok och så här i efterhand så borde han/vi stannat hemma…

På vägen upp så ”uttryckte han sitt missnöje” rätt ofta i den mycket varma bilen. Resan tog längre tid än planerat och det blev mycket varmt i bilen, samtidigt så hade han nog lite trubbel med öronen eftersom han grät en del när vi körde upp/ner för backar.

Väl uppe på The Ark så verkade han må mycket bättre, men mitt i natten så hade han väldigt svårt att andas. Vi öppnade fönsterna och släppte in den svala luften och försökte få Sixten att sova sittandes i famnen, men det gick inte. Inga av våra vanliga tricks funkade och paniken kröp närmare, vi var ju fast där uppe och kunde inte lämna parken/hotellet innan 6.30. Hjärnan rusade, tänk om det är krupp!!? Ska man inte åka till sjukhuset då? Jag klädde på mig och byltade på Sixten och gav mig ut för att hitta något svalt och bra ställe där han kan få frisk luft. Nere på botten finns ett fotorum där man kan fotografera vattenhålet och djuren. Efter att ha tittat på pumba och pippi somnade till slut Sixten och han andades mycket lättare, till och med normalt! Efter en stund så kände jag att ryggen började verka och då upptäckte jag bordet i rummet, ett runt bord mitt i rummet som dessutom var vadderat…. Gissa vem som fick sova där under två filtar!? 🙂

Trots paniken och allt så hade jag en av de mest vackra mornar någonsin! Soluppgång  med Mount Kenya i horisonten och en massa djur vid vattenhålet! 🙂

Efter frukost var det full fart hem, så full fart att Salaash nästan tappade kontrollen över bilen på en lite skogsväg… Vi fick uppmana honom att köra lite långsammare, det gick lite för fort för både bilen och oss!

När vi lämnade The Ark kom frågan igen, ”game drive”? Vi bad att få snabbaste vägen hem så vi kunde ta Sixten till doktorn.

På vägen såg vi lite apor, en leopard och 15 elefanter….who needs a game drive? 😉

Besöket på akuten på Gertrudes visade att han helt riktigt hade krupp och även halsfluss…Massa mediciner och ett par dagar senare så var han mycket bättre!

Några dagar senare var det ett tårfyllt ”vi ses om 12 veckor” nere på parkeringen när mina föräldrar åkte hemåt. 12 veckor låter inte lika långt som 3 månader och nu är det mindre än 10 veckor…. Att säga hej då är alltid svårt, speciellt till dem man älskar och håller högt! Men, vi ses snart! Skulle dessutom tro att de längtar mer efter Sixten än oss! 😉

 

Nyår firade med familjen L och lite lyxig mat. Råraka, crème fraiche och rom till välkomstsnacks. Tigerräkor till förrätt och fisk med fänkålspuré, picklad rödlök o fänkål samt stekt fläsk. Efterrätten blev chokladpraliner och lite svenskt godis, den egentliga efterrätten, osten fick vi ta någon dag senare, för som de småbarnsföräldrar vi är, så var vi rätt trötta vid tolvslaget! 😉

Sixten fick busa och leka med sin stora idol M hela kvällen och jag tror de gillar varandra! 🙂

Sixten och M

I förra veckan var vi och ett par andra adoptivfamiljer på en kinesisk restaurang som heter  For You borta vid Valley Arcade. God och billig mat och ett lekland för barnen att leka på. Tror dock inte vi kommer gå dit fler gånger…..

Julia blev biten av en vildkatt och spenderade kvällen på akuten på Aga Khan för att få behandling mot rabies….. Jo då så att…….

IMG_0598

Sixten utvecklas annars i ett rasande tempo nu och nu sedan han går ordentligt har vi tagit honom på lekland och han älskar det! 🙂 Han springer runt, hoppas, klättrar och skrattar högt! Han tränar sin motorik och muskler som han kanske inte skulle träna annars. Vi utnyttjar dock inte nannytjänsten som de tillhandahåller, utan vi leker med honom istället. Han skulle i och för sig inte låta sig hjälpas av dem, närmare de sig, kommer han springande till oss. Det känns bra att han vet att det är vi som är där för honom! Vi fick även beröm från grundaren av Sixtens barnhem vid ett återbesök då han visade samma sak mot henne, kändes väldigt bra! 🙂

 

Annars kan jag bara tillägga att det är ganska varmt!

 

Intervju avklarad och hembesök inplanerat

Vi kom till Childrens Department i god tid, med hela 45 minuter tillgodo. Tog hissen till tredje våningen, klev in i den väldigt mörka och inspirerande korridoren till deras kontor.

Efter ett tag tittar en gubbe ut och frågar vad vi gör där och snällt svarar vi att vi ska träffa Alex kl 11.30. Ahh, det är ju jag säger han och i samma andetag säger han att vi ska följa med honom till intervjurummet. Rummet var ett de mest inspirerande och rogivande jag någonsin varit i! En röd heltäckningsmatta som ligger ojämnt på golvet, tre kontorsstolar, ett mörkt bord och en svart soffa. På väggen hänger en fin kalender från en adoptionsorganisation med en glad familj. Ett ensamt lysrör lyste i taket och utanför fönstret syns en fasad en bit bort med en gul färg lätt färgad av avgaser. Genom den tjocka väggen hörs en kvinnas samtal på Swahili.

Efter ett tag kommer Alex tillbaka och vårt fokus flyttades från den inspirerande lokalen till intervjun. Alex fokus flyttade titt som tätt från oss till hans telefon och kollegorna som ringde och behövde hjälp med julbestyren en våning ner eller om det var lunchen som lockade, kanske var burgardag?

Mycket fokus las på utbildning, framför allt Julias alla examen och bara lite min avsaknad av examen samt Julia föräldrars skilsmässa.

Men, intervjun gick bra och när den var över så skulle hembesöket bokas in och imorgon på julafton kommer han hem till oss för att inspektera vårt hem och hur Sixten har det.

 

En fin julklapp till familjen Ninjaträd blev det! 🙂

 

 

*) blogginlägget kan innehåll spår av satir!